Från början av 1800-talet och en lång tid framåt var det fattigdom och misär, som präglade Nårungabygden. Den var känd för lönnbränning, superi, slagsmål och ett vilt leverne. Hembränning för husbehov var tillåten sedan 1787, men för varje liter som såldes måste man betala skatt till staten, därför brände man och sålde i smyg. 1855 förbjöds husbehovsbränningen med påföljd att smygbränningen ökade. Många ansåg att det var en mänsklig rättighet att öka sin inkomst genom försäljning och fodra djuren med mäsk.

Det dagliga användandet av brännvin påverkade befolkningens såväl materiella som andliga tillstånd. Det berättas att präster och kyrkobesökare tog sina supar både före och efter gudstjänster. Familjefäder kunde vara borta i flera dagar och deras familjer fick klara sig själva bäst de kunde. Ofta fick de hemmavarande gömma sig när fadern kom hem för att skydda sig från den misshandel som ofta blev följden. Det finns många berättelser om hur lönnbrännarna lurade länsman och hans medhjälpare, som skulle beslagta hembränningsredskapen. Ibland blev myndigheternas representanter misshandlade och fick man fast de skyldiga sattes de i fängelse eller fick så dryga böter att hela familjen blev ruinerad.

Dock - det fanns två fromma kvinnor i bygden, Ella i Krösekullen och Anna Maria på Röret. De kände stor oro över det andliga förfallet i sin hembygd och bad Gud om att en bättring skulle ske.