Att tvingas välja rädsla hemma eller trygghet borta

Det var en vanlig morgon. Torsdagen den 24 februari 2022. Jag skulle laga frukost och väcka min dotter som skulle till skolan. Läraren skrev i skolchatten att utbildningsprocessen har avstannat och att barnen inte längre behöver gå till skolan. "Varför?" undrade jag. Då visste jag ännu inte att kriget hade brutit ut. Jag trodde inte att det var möjligt. Den morgonen vaknade många ukrainska städer till ljudet av explosioner. Den första veckan gick vi som i en dröm. Vi levde i hopp om att kriget snart skulle ta slut men dagar blev till veckor. Kriget kom till stad efter stad; Bucha, Gostomel, Mariupol, Kherson. Explosioner hördes nära vår stad varje natt. Att vänta på vad som skulle hända härnäst var för farligt och smärtsamt. Vi tog därför barnen och lämnade landet. Det var inte ett lätt men ett medvetet val. Vi valde trygghet och liv framför rädsla för framtiden, rädsla för våra barns säkerhet. Trots allt vi upplevt hemma och på resande fot är vi uppriktigt glada att vi är här just nu. Vi är glada över att ha träffat så många vänliga, snälla människor som kan hjälpa dem som är i nöd. Vi har fått nya vänner som vi inte kände för några veckor sedan men som kommer att stanna i våra hjärtan för alltid.

Tatiana Junolainen
Nykommen från Ukraina till Ljurhalla